Andra första intrycket

Merhaba!

Det är fredagskväll och här sitter jag ensam i vår fina lägenhet. Utanför genar taxibilarna förbi för att slippa den tunga trafiken på broarna över Gyllene Hornet, som bara ligger några hundra meter härifrån. Det verkar som om vår gata, Tepebaşı Street [Tepeba-sheh], är en ganska stor gata räknat i trafikanter och fotgängare, vilket man inte kan tro när man först ser den. Gatan är väldigt brant och det är inte helt utan att flåsa man tar sig upp för den. Ungefär i mitten av gatan ligger en fotbollsarena, som i måndags var fullsatt av tokiga turkiska fotbollsfans (vi har inte listat ut vilket lag som har den som hemmaarena men det är i alla fall inte något av de tre stora Istanbul-lagen). Jag blev hur som helst varse om publikfesten när jag kom hem på kvällen samma dag efter att ha lämnat Lovisa på flygplatsen (i skrivande stund är hon hemma i Sverige för diverse ärenden men kommer tillbaka på söndag). När jag klev av dolmuşen möttes av en vägg av kravallpoliser som kontrollerade samtliga förbipasserande. Jag försökte förklara på alla möjliga språk, förutom turkiska, att jag bodde i huset precis bakom dem och efter tio minuters diskussion släppte de in mig. Av publikjublet att döma gjordes det sedan minst två mål under matchen.

Vår gata byter namn efter korsningen som ligger 50 meter till höger om oss. Längs Asmalı Mescit Street, som fortsättningen heter, ligger först två av Istanbuls mest kända hotell, nämligen Hotel Pera Palas och Hotel Marmara Pera. Det förstnämnda är näst intill legendariskt. Bland annat är Agatha Christies gamla hotellrum tillika arbetsrum museum och inredningen och menyn i restaurangen som är minst ett sekel gammal är fortfarande oförändrade. Hotellet byggdes för övrigt för att ta emot societeten som kom med Orientexpressen från Europa. Det andra hotellet nämndes i förra inlägget, varifrån vi tog några vackra bilder över Istanbuls siluett. Området är sedan packat med hotell, restauranger och små affärer. Några hundra meter upp korsar gatan sedan Istiklal Street; Istanbuls aorta.

Självklart är det tomt här utan Lovisa men jag har inte varit ensam en sekund. Redan på onsdagen började min orienteringsveckan för utbytesstudenterna på mitt universitet, Sabancı University (SU). SU ligger på den asiatiska sidan ca 45 minuters bilfärd söderut från centrum på den europeiska sidan där vi bor.

Vy från ena av de två stora broarna över Bosporen. Här åker jag varje gång jag ska till plugget. (om man trycker på bilderna öppnas ett nytt fönster med bilderna i full storlek).

SU ligger väldigt fint (jag ska väl lägga upp några bilder). Det är en omfattande procedur att ta sig både in och ut. Runtomkring syns en del industrier och västerut någon mil bort skymtar kustorterna och några öar men i övrigt ligger SU ganska öde. På campus (universitetsområdet) finns facilliteter motsvarande ett större köpcentrum med olika typer av butiker, en amfiteater, en stor idrottsanläggning anpassad för säkert 30 olika sporter, några restauranger, ett sjukhus och en hel armé av vakter.

Som en liten anekdot kan det nämnas att SU tidigare låg utanför Istanbuls "län" men enligt olika "oberoende källor" har universitetets grundare, Sakıp Sabancı, genom sin position i det turkiska samhället lyckats ordnat så att den geografiska gränsen flyttats (!) så att universitetet numera tillhör Istanbul. Mannen ifråga är även grundare till landets största industrikonglomerat med allt från banker och kläder till mataffärer och museum i portföljen. Turkar vet vem det är, så att säga, och himlar med ögonen när man nämner att jag studerar vid universitetet.

Jag tror att det är drygt 50 utbytesstudenter, däribland sju svenskar, en hel drös tyskar, några israeler, slovener, holländare och lite annat blandat pack. Jag har redan börjat bli ytligt bekant med några av dem. Alla är väldigt förvirrade då det är ofantligt mycket information som ska tas in och det är en hel del byråkrati som måste bearbetas för att ens kunna få tillstånd betala hyran för ett korridorsrum på området. Detta är som tur är inte något som Lovisa och jag är drabbade av men det har visat sig att krångel i allmänhet och pappersarbete i synnerhet mer eller mindre är ipräntat i konstitutionen. T.ex. måste Lovisa och jag registrera ett ID från våra svenska mobiltelefoner för att ens få använda dem i landet, vare sig det är med svenska eller turkiska sim-kort. För vår del har detta kommit att bli ett ännu större problem då våra första turkiska sim-kort i hemlighet var registrerade på företaget som sålde dem till oss. Jag ha nu ordnat nya sim-kort som är registrerade på oss och våra mobiler är också registrerade. Om vi inte hade fått information om detta från universitetet hade våra mobiler varit oanvändbara i landet för all framtid (kanske inte om man är Sakıp Sabancı)! Ett annat exempel är att det krävs sex passfoton och säkert lika många olika dokument för att få ett uppehållstillstånd, vilket jag behöver för att få studera. Sedan är det en omständig procedur att ens få möjlighet att träffa polisen för att lämna över papprena som i sin tur anskaffas på i princip godtyckligt sätt och det är inte bara att gå till första bästa polisstation som handläggaren på turkiska ambassaden i Stockholm lät oss veta. Suck!

Förutom en del krångel är jag väldigt positiv till det hela. Alla är hjälpsamma och som jag nämnde verkar utbytesstudenterna vara ett gott gäng. Om turkarna vet jag inte så mycket ännu. Apropå utbytesstudenter tog några av dem med mig ut på stan under torsdagskvällen. Första anhalten var en gay-klubb. Det var den första i mitt liv och jag måste erkänna att det var lite speciellt. Jag hade endast en aning om mina nyfunna vänners läggning men det faktum att de tog mig dit gav mig svar på mina funderingar. För er som är av den konservativa sorten och som känner att fördomscellerna i hjärnan vaknar till liv vill jag påpeka att jag inte blev antastad och jag är väldigt säker på att män inte är något för mig. Senare mötte vi upp med några andra utbytesstudenter från SU på en välkomstfest för utbytesstudenter. Det blev en sen natt men jag lovar att jag gick på upplysta gator när jag gick hem.

Under fredagskvällen tog vi oss ut stan för att se vad restaurangerna hade att erbjuda. Vi åt på ett meyhanesi, en slags turkisk taverna, där det vanligtvis spelas turkiska folksånger av ett mindre band. Det sägs att turkisk fisk är en delikatess och att det alltid är dagspriser som gäller. Vanligt är att kyparna visar upp en bricka med vilka fiskar som kan serveras. Detsamma gäller för meze, turkiska förrätter, där små tallrikar med färdiga rätter visas så att kunderna kan se vad som beställs. Vid just detta tillfälle var jag inte sugen på fisk och förklarade att jag ville beställa senare och troligtvis då inte just fisk. Väl senare kom en helgrillad fisk serverad. Fortfarande bakis från torsdagsnatten såg den massakerade fisken inte speciellt aptitlig ut. De vanligtvis taggiga tänderna hade smält ner till runda kotänder och hela paketet såg ut som om det var plockat direkt ur magen på en säl. Det bör tilläggas här att det fördes en livlig diskussion om huruvida jag beställt fisk eller inte. Dessutom fick jag enligt kyparen ett utomordentligt pris på ca 100 kronor istället för 350 kronor och att om jag inte tog emot detta erbjudanden skulle det betyda problem för honom då han direkt hade handplockat den från fiskmarknaden bakom oss. Hursomhelst, jag åt fisken som var ganska god. Den kanske hade smakat bättre än annan dag.

Senare på kvällen tog vi in på en terrassbar intill de fina hotellen som nämndes tidigare och inte långt från lägenheten på Tepebaşı Street. Utsikten var fantastisk då vi såg ut över Gyllene Hornet vars vatten speglade ljuset från moskéer och gatlyktor och man såg hur de västra förorterna bredde ut sig långt bortåt Balkanhalvön. På scenen stod en vacker kvinna i svart elegant klänning och sjöng turkiska visor medan en äldre man spelade fiol och en annan gitarr. Det skulle ha kunnat vara far med dotter och son. När populära sånger spelades klappade gästerna takten och sjöng med och vid några tillfällen gick en grupp kvinnor upp för att dansa folkdans. Jag önskar verkligen att Lovisa var med. För de som kommer hit för att hälsa på oss är den här baren eller någon av de andra tusen likadana ett sannolikt besöksmål.

Under lördagen skall ägaren till vår lägenhet ta hit en glasmästare som ska sätta in en glaspanel vid badkaret och även lägga gummitätning i fönstret till sovrummet som tidigare läckt vatten när det har regnat. Under tiden följer jag med en guidad tur till gamla staden, som bland annat huserar Blå Moskén och Hagia Sofia, som hålls av SU för oss utbytesstudenter. Under kvällen ska vi sedan ta oss an Taksim och dess beryktade uteliv. Jag ska se till att jag inte blir uppe alltför länge då jag under söndagsmorgonen ska hämta Lovisa på flygplatsen. Som avslutning på detta sena inlägg vill jag bara presentera några ytterligare bilder av lägenheten.

Skriv Gärna tillbaka i form av kommentarer här på resedagboken (svara inte på mailet ni får!). Det har varit lite sparsamt med sådant. Vi blir alltid lika glada!

Puss och kram

(en)Sam

IKEA, helgdag och Starbucks.

Merhaba!

I dag är det söndag och religös helgdag här i Turkiet, nästan allt är stängt och vi har tagit oss till Starbucks för att tjuvsurfa då vårt internet är lite långsamt.

Vi har nu bott i vår lägenhet i tre nätter. Vi har inte vant oss vid alla ljud som finns i ett nytt hus så vi sover lite oroligt. Lägenheten ligger på bottenplan och vi har det mesta som händer på gatan, i trapphuset och i lägenheterna ovanför oss. Men vi vänjer oss nog, och sen så finns det ju alltid öronproppar. Vi har iallafall fått varmvatten efter att en man från gasverkat har varit hos oss två gånger för att byta något som inte fungerade som det ska. Överlag så är lägenheten fin men om man tittar lite närmre så ser man att mycket är halvdant gjort. Vår hyresvärd från springa hos oss en del för att fixa både det ena och det andra.

I fredags var vi på IKEA för att inhandla lite saker som saknades i lägenheten. Det var ett äventyr att ta sig dit, dolmus, tåg, sen gå över byggplatser och klättra genom hål i taggtrådstängsel. Men till slut kom vi fram och IKEA såg ut så som IKEA alltid ser ut. Kom ut därifrån två timmar senare med en hel del grejer och började vår resa tillbaka. Hittade en enklare väg till tåget så vi behövde bara gå 700 meter med våra kassar, och klättare upp för en backe, skönt att IKEA har tänkt på läget.

Trädkantad allé?

I går träffade vi Lars, en vän till Sams familj, som hjälpte oss att ordna internet i vår lägenhet. Han har bott här i Istanbul i tio år och är teknisk chef på tetrapak. För att ha bott här så lång tid visste han förvånatsvärt lite om stan, tex visste han att det fanns en tunnelbana men hade aldrig sett den själv. Men hur som så är vi tacksamma att vi har fått internet. Efter att ha fikat med Lars och hans dotter Emma samt deras hund Lucy, som fick otroligt mycket uppmärksamhet från människor på gatan som tydligen inte är vana att se hundar i koppel, åkte vi ut till Kanyon; ett gigantiskt shoppingcenter några tunnelbanestationer från Taksim. Hur mycket shopping som helst men också hur dyrt som helst, vi hade knappt råd att titta på kläderna. Men vi åt på ett McDonalds med takkrona och skinnfotöljer, lite skillnad från det vanliga med lysrör och trästolar.

I dag är det som sagt helgdag och vi gick ut starkt i morse med planer på att åka till asiensidan men de la vi ner då vi insåg att det mesta är stängt. Efter att ha vandrat runt ett tag med ben trötta av för mycket gång den senaste veckan bestämde vi oss för att ta en dag off från turistande och bara chilla. Så här sitter vi, har pratat med en del av våra nära och kära på Skype och druckit goda kaffe och Frappucinos. På vägen hit smet vi in på hotell Marmara Pera som ligger brevid vår lägenhet. 17 våningar högt och en takterrass högst upp. Fantatisk utsikt.

 

Hörs snart igen.
Puss och Kram Lovisa och Sam

Lägenhetsnyckel i fickan, sista natten på hotellet

Merhaba! 
Fjärde dagen i Istanbul är snart förbi och vi har hunnit med att uträtta en hel del. Som titeln antyder har vi lyckats ordna bostad för resten av hösten, vilket känns väldigt skönt. Det blev den tidigare nämnde "IKEA-lägenheten". Tillsammans med en uppsättning nycklar fick vi idag ett kontrakt skrivet på turkiska som vi nyss visade för några killar som jobbar på vårt hotell. De godkände det. Medans killarna jobbade med översättningen blev Sam för övrigt utskälld av en rysk kvinna som ansåg att hennes dåliga liv berodde på honom. Sam frågade om hon gillade vodka, och det gjorde hon, och därefter var allt lugnt igen.

Tidigare i dag var vi på stora basaren. Helt galet mycket grejer att titta på. Men mycket samma saker överallt. En del fina saker, en del inte lika fina. Lovisa köpte lite smycken och lyckades pruta!! Roligt.
När väl basaren tog slut fortsätte ringlande gator proppade med små stånd och affärer till världens ände.
Överlag verkar staden vara uppdelad i olika shoppingkvarter. En del gator innehåller bara affärer med verktyg, andra bara affärer med vattenrör och pumpar. Sen finns det gator med kryddor, smycken, cyklar, fisk, knappar osv. Det är ett underligt upplägg och det är svårt att förstå hur alla affärer kan gå runt eftersom de alla säljer samma saker, men på något sätt funkar det. Inte listat ut hur än.

                                          Lovisa utanför ingången till Stora Basaren

Knappaffären, en av trettio på samma gata.

Kryddbasaren

 

Hjulgatan nr 2

Besökte vår första moské, Kilic Ali Pasha, i dag. Lovisa höll på att inte få komma in. Hade shorts som slutatde precis ovanför knäna vilket tydligen var lite för kort. Vakten sa:"too short. must be normal" även till Sam. Men vi fick komma in efter att ha dragit i byxbenen så gott det gick, och efter att Lovisa tagit på sig en sjal. Väldigt fint där inne. Väl ute berättade vakten lite om moskén, bara vänd till Sam som nöjt till fullo över att hans kvinna inte hade någon talan. Enligt muslimsk sed tog vakten farväl genom att endast hälsa "hej då" till Sam, för Lovisa drog han undan handen.

Nusretiye Moskén

Innan vi bestämde oss för IKEA-lägenheten, vilket skedde igår kväll, var vi runt på lägenhetsvisningar i ett fint område, Nişantaşı, strax norr om Taksim (som är det infrastrukturella och kulturella centrat). Området visade upp liknande egenskaper som Basarområdet, i den mån att det var ett "textil-område". Det var troligtvis den enda liknelsen, för i här var allt annat väldigt "posh" eller "fint i kanten". Butikerna var finare, människorna var "finare" och vår fastighetskonsult som hade fått oss att komma dit berättade att det var ett kändistätt område. Området huserades av en mängd ryssar, "rich businessmen" och "beautiful boutique girls", som hanterade klädesimporten till lyxiga butiker i Ryssland. Lovisa testade bl.a. en klänning i en av butikerna inne på en toalett då det inte fanns några provrum. Fastighetskonsulten förklarade senare att det troligtvis var en av de ryssrelaterade grosshandlarna och att enstaka köp inte var aktuellt. Tji' fick vi.

Lägenheterna som han visade oss var, uppenbarligen, inte lika fina som den vi nu valt. Det var i och för sig en av dem som hade utsikt över hela staden men den saknade en hel del möbler i den, t.ex. fanns ingen säng. För oss var en befintlig säng ett av nyckelkriterierna för att en lägenhet skulle vara intressant.

Vi har nu ätit på sju olika restauranger och inte någon gång har maten varit äcklig. Å andra sidan har det turkiska köket inte till fullo levt upp till sitt rykte om att vara ett av de främsta i världen. Tre, kanske fyra, av våra totalt 16 rätter (en restaurang har besökts två ggr) har varit väldigt goda. Vi har gett oss på några meze (små turkiska förrätter) men den omtalade Raki:n (anis-brännvin) har inte getts fullt förtroende. Turkiskt te är lika med Lipton, medan turkiskt kaffe är lika med sump. Kaffet är inte äckligt, bara lite annorlunda och, som nämnt, sumpigt.

För övrigt är staden mycket vacker, finns nya saker att se hela tiden. I dag har vi sett Bosporen för första gången på nära håll. Känns konstigt att en helt annan kontinent finns på andra sidan. På fredag ska vi försöka göra en utflykt till Asiensidan.

Hörs snart igen.

Puss och kram Sam och Lovisa

Första intrycket

Efter en helg med åka-till-turkietfest har vi nu landat i Istanbul. Redan på flygplatsen kände vi oss som vilsna får. Vilket snabb tas till vara på av snygga män i mörka kostymer: "Hello my friend, are you looking for taxi?". Vi betalade en fin slant och utan biljett eller kvitto blev vi ivägslussade till en liten bil längs bort på parkeringen. Efter 30 minuter, genom vidsträckta bostadsområden, med en knagglig konversation på engelska kom vi fram till vårt hotell. Vilket enligt nytillkommen information tydligen ligger på en horgata, men än så länge har vi inte sett något som kan styrka det. Hotellet är nybyggt och fräscht.

Hotell Polatdemir, inklämt mellan husen.

Stan är stor, med mycket nya intryck. I går kväll möte vi upp några vänner som varit här över helgen, de tog med oss ut och åt, vilket var tur annars hade vi nog suttit apatiska på hotellrummet. Folk på gatan är mycket hjälpsamma och trevliga. Vi mötte en man på restaurangen igår som kom med mycket tips och råd om hur vi skulle börja vår tid här i Istanbul. Vi kanske tror att han bara är trevlig men mycket handlar om affärer, han får "commission" (provision) för allt han kan "lura i oss/rekommendera" att vi ska göra. Vi berättade att vi kanske skulle jobba lite som reseguider och genast tyckte han att vi skulle boka ett möte med restaurangchefen för att prata om att vi skulle få provision om vi tog våra resegrupper till restaurangen.

         På restaurang Omar med vår nya "kompis" Ercan och vår andra nya kompis Sebastian.

På vägen hem vid halv tolv kryllade gatorna fortfarande av liv, ungar sprang runt och försökte sälja saker och affärerna var i full gång. Notera att detta även var söndagkväll och att det fortfarande är Ramadan.

I dag började vi med att besöka ett Hamami från 1564, mer känt som turkiskt bad.  Här är det separata inrättningar för kvinnor och män. Man kan välja mellan att bara bada och vistas i de varma ångrummen eller ta scrub och massage. Dessa utförs av bastanta kvinnor och män som bestämt visar hur och var man ska ligga och när. Badet består av ett stort rum med en stor varm stenplatta i mitten där man lägger sig för att får sin tvagning och massage. Efteråt är man lite lagom skakis, visa fick ledas ut med hjälp av massörerna.

Eftermiddagen spenderades längs med Marmara sjön. Utsikten av fantastisk. Fiskebåtarna körde ut och in i hamnen och barnen badade bredvid. På andra sidan vattnet kunde vi se den asiatiska sidan med berg och hus och åter hus. Och vi kunde bara ana hur långt det var till Sams skola.

Fiskebåt-flottan ser nästan ut som en armada, observera att detta bara är en liten del som syns.

Allt i stan är komprimerat och stapplat på höjden. Alla hus ser ut som stående kortlekar sedda från sidan.  Utrymmet används till max, matstånden står mitt i trafikkorsningarna! Trafiken är helt galen och man använder tutan oftare än man blinkar. Det finns övergångställen men de verkar man inte bry sig så mycket om och trottoarkanterna är ca 30 cm höga, kanske inte är barnvänligt trots allt, Viktoria får väl lov att stanna hemma.

Trafikkaos lätt avvärjt med infällda bakspeglar.

På eftermiddagen sa vi hej då till våra svenska vänner som mer eller mindre har lovat att de ska komma tillbaka snart igen. Sedan satte vi oss i en Dolmus, minibuss som plockar upp folk och kör bestämda sträckor för 7,5 kr, och åkte in till Taksim där vi bestämt träff med en man som skulle visa oss en lägenhet han hyrde ut. Lägenheten visade sig vara hur fin som helst med nylagt trägolv och nymålade väggar. Inredning från Ikea så vi kände oss hemma på en gång. Hyran var lite dyrare än vi väntat oss så vi ska kolla runt lite men vi kommer troligtvis inte hitta en sådan här fin lägenhet igen, vi får se. Efteråt satte vi oss på en restaurang i närheten och åt middag. Blev serverade av någon som skulle kunna vara Suleymans bror, han kände till Hammarby som han var med och tippade på över internet. Vi visade bilder och tillochmed mannen i fråga tyckte att det var likt.

Suleyman?

Nu är vi tillbaka på hotellet och vilar våra trötta huvuden och ben. Tar på en att uppleva mycket nytt på en gång. Men vi tycker att det känns mycket bra och det ska bli roligt att tillbringa en längre tid i detta gytter för att kanske kunna få en uppfattning om hur stan egentligen funkar.

 Dags att slappa lite framför en box med Sopranos. Hörs snart igen.

Puss och Kram

Sam och Lovisa