Andra första intrycket

Merhaba!

Det är fredagskväll och här sitter jag ensam i vår fina lägenhet. Utanför genar taxibilarna förbi för att slippa den tunga trafiken på broarna över Gyllene Hornet, som bara ligger några hundra meter härifrån. Det verkar som om vår gata, Tepebaşı Street [Tepeba-sheh], är en ganska stor gata räknat i trafikanter och fotgängare, vilket man inte kan tro när man först ser den. Gatan är väldigt brant och det är inte helt utan att flåsa man tar sig upp för den. Ungefär i mitten av gatan ligger en fotbollsarena, som i måndags var fullsatt av tokiga turkiska fotbollsfans (vi har inte listat ut vilket lag som har den som hemmaarena men det är i alla fall inte något av de tre stora Istanbul-lagen). Jag blev hur som helst varse om publikfesten när jag kom hem på kvällen samma dag efter att ha lämnat Lovisa på flygplatsen (i skrivande stund är hon hemma i Sverige för diverse ärenden men kommer tillbaka på söndag). När jag klev av dolmuşen möttes av en vägg av kravallpoliser som kontrollerade samtliga förbipasserande. Jag försökte förklara på alla möjliga språk, förutom turkiska, att jag bodde i huset precis bakom dem och efter tio minuters diskussion släppte de in mig. Av publikjublet att döma gjordes det sedan minst två mål under matchen.

Vår gata byter namn efter korsningen som ligger 50 meter till höger om oss. Längs Asmalı Mescit Street, som fortsättningen heter, ligger först två av Istanbuls mest kända hotell, nämligen Hotel Pera Palas och Hotel Marmara Pera. Det förstnämnda är näst intill legendariskt. Bland annat är Agatha Christies gamla hotellrum tillika arbetsrum museum och inredningen och menyn i restaurangen som är minst ett sekel gammal är fortfarande oförändrade. Hotellet byggdes för övrigt för att ta emot societeten som kom med Orientexpressen från Europa. Det andra hotellet nämndes i förra inlägget, varifrån vi tog några vackra bilder över Istanbuls siluett. Området är sedan packat med hotell, restauranger och små affärer. Några hundra meter upp korsar gatan sedan Istiklal Street; Istanbuls aorta.

Självklart är det tomt här utan Lovisa men jag har inte varit ensam en sekund. Redan på onsdagen började min orienteringsveckan för utbytesstudenterna på mitt universitet, Sabancı University (SU). SU ligger på den asiatiska sidan ca 45 minuters bilfärd söderut från centrum på den europeiska sidan där vi bor.

Vy från ena av de två stora broarna över Bosporen. Här åker jag varje gång jag ska till plugget. (om man trycker på bilderna öppnas ett nytt fönster med bilderna i full storlek).

SU ligger väldigt fint (jag ska väl lägga upp några bilder). Det är en omfattande procedur att ta sig både in och ut. Runtomkring syns en del industrier och västerut någon mil bort skymtar kustorterna och några öar men i övrigt ligger SU ganska öde. På campus (universitetsområdet) finns facilliteter motsvarande ett större köpcentrum med olika typer av butiker, en amfiteater, en stor idrottsanläggning anpassad för säkert 30 olika sporter, några restauranger, ett sjukhus och en hel armé av vakter.

Som en liten anekdot kan det nämnas att SU tidigare låg utanför Istanbuls "län" men enligt olika "oberoende källor" har universitetets grundare, Sakıp Sabancı, genom sin position i det turkiska samhället lyckats ordnat så att den geografiska gränsen flyttats (!) så att universitetet numera tillhör Istanbul. Mannen ifråga är även grundare till landets största industrikonglomerat med allt från banker och kläder till mataffärer och museum i portföljen. Turkar vet vem det är, så att säga, och himlar med ögonen när man nämner att jag studerar vid universitetet.

Jag tror att det är drygt 50 utbytesstudenter, däribland sju svenskar, en hel drös tyskar, några israeler, slovener, holländare och lite annat blandat pack. Jag har redan börjat bli ytligt bekant med några av dem. Alla är väldigt förvirrade då det är ofantligt mycket information som ska tas in och det är en hel del byråkrati som måste bearbetas för att ens kunna få tillstånd betala hyran för ett korridorsrum på området. Detta är som tur är inte något som Lovisa och jag är drabbade av men det har visat sig att krångel i allmänhet och pappersarbete i synnerhet mer eller mindre är ipräntat i konstitutionen. T.ex. måste Lovisa och jag registrera ett ID från våra svenska mobiltelefoner för att ens få använda dem i landet, vare sig det är med svenska eller turkiska sim-kort. För vår del har detta kommit att bli ett ännu större problem då våra första turkiska sim-kort i hemlighet var registrerade på företaget som sålde dem till oss. Jag ha nu ordnat nya sim-kort som är registrerade på oss och våra mobiler är också registrerade. Om vi inte hade fått information om detta från universitetet hade våra mobiler varit oanvändbara i landet för all framtid (kanske inte om man är Sakıp Sabancı)! Ett annat exempel är att det krävs sex passfoton och säkert lika många olika dokument för att få ett uppehållstillstånd, vilket jag behöver för att få studera. Sedan är det en omständig procedur att ens få möjlighet att träffa polisen för att lämna över papprena som i sin tur anskaffas på i princip godtyckligt sätt och det är inte bara att gå till första bästa polisstation som handläggaren på turkiska ambassaden i Stockholm lät oss veta. Suck!

Förutom en del krångel är jag väldigt positiv till det hela. Alla är hjälpsamma och som jag nämnde verkar utbytesstudenterna vara ett gott gäng. Om turkarna vet jag inte så mycket ännu. Apropå utbytesstudenter tog några av dem med mig ut på stan under torsdagskvällen. Första anhalten var en gay-klubb. Det var den första i mitt liv och jag måste erkänna att det var lite speciellt. Jag hade endast en aning om mina nyfunna vänners läggning men det faktum att de tog mig dit gav mig svar på mina funderingar. För er som är av den konservativa sorten och som känner att fördomscellerna i hjärnan vaknar till liv vill jag påpeka att jag inte blev antastad och jag är väldigt säker på att män inte är något för mig. Senare mötte vi upp med några andra utbytesstudenter från SU på en välkomstfest för utbytesstudenter. Det blev en sen natt men jag lovar att jag gick på upplysta gator när jag gick hem.

Under fredagskvällen tog vi oss ut stan för att se vad restaurangerna hade att erbjuda. Vi åt på ett meyhanesi, en slags turkisk taverna, där det vanligtvis spelas turkiska folksånger av ett mindre band. Det sägs att turkisk fisk är en delikatess och att det alltid är dagspriser som gäller. Vanligt är att kyparna visar upp en bricka med vilka fiskar som kan serveras. Detsamma gäller för meze, turkiska förrätter, där små tallrikar med färdiga rätter visas så att kunderna kan se vad som beställs. Vid just detta tillfälle var jag inte sugen på fisk och förklarade att jag ville beställa senare och troligtvis då inte just fisk. Väl senare kom en helgrillad fisk serverad. Fortfarande bakis från torsdagsnatten såg den massakerade fisken inte speciellt aptitlig ut. De vanligtvis taggiga tänderna hade smält ner till runda kotänder och hela paketet såg ut som om det var plockat direkt ur magen på en säl. Det bör tilläggas här att det fördes en livlig diskussion om huruvida jag beställt fisk eller inte. Dessutom fick jag enligt kyparen ett utomordentligt pris på ca 100 kronor istället för 350 kronor och att om jag inte tog emot detta erbjudanden skulle det betyda problem för honom då han direkt hade handplockat den från fiskmarknaden bakom oss. Hursomhelst, jag åt fisken som var ganska god. Den kanske hade smakat bättre än annan dag.

Senare på kvällen tog vi in på en terrassbar intill de fina hotellen som nämndes tidigare och inte långt från lägenheten på Tepebaşı Street. Utsikten var fantastisk då vi såg ut över Gyllene Hornet vars vatten speglade ljuset från moskéer och gatlyktor och man såg hur de västra förorterna bredde ut sig långt bortåt Balkanhalvön. På scenen stod en vacker kvinna i svart elegant klänning och sjöng turkiska visor medan en äldre man spelade fiol och en annan gitarr. Det skulle ha kunnat vara far med dotter och son. När populära sånger spelades klappade gästerna takten och sjöng med och vid några tillfällen gick en grupp kvinnor upp för att dansa folkdans. Jag önskar verkligen att Lovisa var med. För de som kommer hit för att hälsa på oss är den här baren eller någon av de andra tusen likadana ett sannolikt besöksmål.

Under lördagen skall ägaren till vår lägenhet ta hit en glasmästare som ska sätta in en glaspanel vid badkaret och även lägga gummitätning i fönstret till sovrummet som tidigare läckt vatten när det har regnat. Under tiden följer jag med en guidad tur till gamla staden, som bland annat huserar Blå Moskén och Hagia Sofia, som hålls av SU för oss utbytesstudenter. Under kvällen ska vi sedan ta oss an Taksim och dess beryktade uteliv. Jag ska se till att jag inte blir uppe alltför länge då jag under söndagsmorgonen ska hämta Lovisa på flygplatsen. Som avslutning på detta sena inlägg vill jag bara presentera några ytterligare bilder av lägenheten.

Skriv Gärna tillbaka i form av kommentarer här på resedagboken (svara inte på mailet ni får!). Det har varit lite sparsamt med sådant. Vi blir alltid lika glada!

Puss och kram

(en)Sam